the stranger inside
Jag vill inte nämna namn men jag har fått rådet att inte ha en blogg, rättare sagt har jag fått en utskällning gällande saken. Min blogg upprör tydligen och ger en bild av mig som inte är särskillt bra har jag fått höra.
Bilden jag ger av mig själv i bloggen är dock den personen jag är.
Jag resonerar såhär; bättre att bli omtyckt eller inte bli omtyckt för den man verkligen är istället för en personen man försöker att vara. Antalet riktiga vänner jag har når inte antalet fem ens, mer behöver jag faktiskt inte. Dessa tankarna har jag väl att tacka min enda förebild i livet, för trots att det är personen som har fått mig att känna mig minst och mest värdelös i hela världen så är det personen som har gett mig svaret på frågan: hur fan klarar man livet? jo, man sätter sig själv som nr.1 på listan över vad som är viktigt i livet, tar dagen som den kommer och finner inget intresse i andras problem.
jag har inte min blogg för att ge en bild av att jag har ett skit roligt liv. För vem fan har det? Jag vill inte ha ett perfekt liv, för som jag brukar säga, det negativa får oss att uppskatta det positiva.
och därmed avslutar jag mitt inlägg, som blev ganska så djup, med att säga: agöken fröken med den stora löken
